Thoughts

Läste igenom min gamla blogg igår kväll, och fann mig själv både skratta och gråta. Hur vågade jag skriva så personliga saker om mig själv och mitt liv? Det mesta kändes väl så svårt att berätta, så det fick komma ut i text i stället. Och ibland kändes det faktiskt bättre efteråt, när man fått skriva ut.

En gång för länge sedan hade jag knappt kunnat föreställa mig att jag och N inte skulle leva hela livet ihop. Men så förändrades allt och det var som om vi gick in i en vägg förra hösten. Efter det har ingenting känts riktigt lika självklart längre. Erfarenheten finns kvar inom mig, och gör sig ibland påmind. Inte så ofta, men iband kan jag fortfarande tänka tillbaka till någon händelse under det senaste året och bara gå sönder.

Nästa gång skulle jag göra allt annorlunda. Vadå nästa gång? Det finns ingen nästa gång.

Nu börjar allt kännas ganska normalt igen. Så som det var innan vi splittrades. Vi skrattar och myser, funderar kanske på framtida planer tillsammans. Enda skillnaden är rösten inom mig. Om vi ens är tillsammans då. Rädslan över att tänka framåt, att planera framåt. Tryggheten är borta. Hur kan jag vara säker på att allt inte rasar samman igen?